Vi gick ut till vardagsrummet. Vi satte oss ner och hällde upp varsin kopp te.
- Okeeej.. Sa hon hemlighetsfullt. Eftersom att jag vet att vi båda gillar Justin Bieber.. Såå.. TADAAA!
Hon höll upp 2 biljetter. Till Believe tour. Först blev jag glad. Sen blev jag ledsen. Sen blev jag glad. Sen blev jag orolig. Sen blev jag arg. Sen blev jag glad igen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Överraskad? Sa hon förhoppningsfullt.
- Eeh.. Jaaa.. Sa jag och försökte låta glad.
- Ååh gullesnutt, du är så förvånad så du knappt kan prata! Sa Katie och såg nöjd ut.
- Ehe.. Det hade jag verkligen inte väntat mej.. Tack så jättemycket Katie! Du är bäst! Sa jag med ett tillgjort leende.
- Visste att du skulle bli glad! Sa hon.
Vi pratade hela kvällen tills teet var slut. Sen gick vi och la oss tidigt för att det snabbare skulle bli imorgon. Jag tänkte på vad som skulle hända imorgon. Tänk om han såg mej. Vad skulle han tänka. Då hade jag ljugit. Skulle han säga något efter konserten? Ojojoj.. Vad skulle jag säga om han kom fram till mej? Äsch.. Det finns inget jag kan göra nu så jag får vänta och se vad som händer imorrn. På morgonen vaknade jag kl. 11. Det va skönt att sova ut. Katie var uppe och hade redan fixat frukost. Vi åt i lugn och ro och sen drog vi ner på stan. Katie skulle visa mej allt. Jag tror faktiskt vi var igenom nästan hela London om jag ska va ärlig. Men London var annars en fin stad. Större än vad jag trodde. Vi gick i affärer och åt på ett mysigt café. Vi hade en skön dag. Jag hade glömt hur kul det var att vara med Katie. Hon var speciell. Hon var inte som alla andra kompisar. När vi kom hem var klockan 17.00 Konserten skulle börja klockan 20.00 men vi ville vara i god tid, så vi började göra oss i ordning inför kvällen. Vi stod vid våra platser klockan halv 8. Vi såg scenen rätt bra, även fast vi satt på läktaren. Konserten startade. Justin såg i för sej ut som en liten plutt, men det var som om jag ändå kunde se de fina konturerna i hans perfekta ansikte. Precis som jag hade gjort på planet. Och när jag hade varit 2 cm från hans ansikte. Och när mitt ansikte hade nuddat hans ansikte. Nej! Stopp Esther sluta! Tänk inte på det! Han sjöng alla mina favorit låtar, och det kändes liksom på nåt konstigt sätt att han sjöng för mej. Just precis mej. Äsch. Glöm och dröm tänkte jag.

Plötsligt tappade jag förståndet. Sakta sjönk jag ner på golvet. Jag hade aldrig tänkt mej att det skulle bli så svårt att säga hejdå. Jag skulle förberett mej på det här. Jag satt där nere på golvet, och plötsligt öppnades dörren. Flygplatsens vaktmästare klev in i rummet. Han såg mej.
- Men lilla gumman här kan du ju inte sitta hela dan, sa han.
- Jag har inget bättre för mej.. Sa jag.
- Jo det tror jag säkert, sa han.
- NEJ FÖR MIN STÖRSTA KÄRLEK LÄMNADE PRECIS MEJ! Sa jag och sprang ut ur rummet. Tårarna rann ner för kinderna medan jag sprang. Sen kom jag på att jag hade en väska som fortfarande rullade på bandet. Jag sprang dit, och en ensam väska stod bredvid bandet. Jag tog den och sprang mot taxin. Jag tog den första jag såg och hoppade in.
- Vart vill du åka? Sa taxichauffören.
- Oxfort Street. Sen hittar jag. Sa jag snabbt med gråten i halsen.
Han körde dit i full fart. Jag gav honom pengarna och sprang ut ur taxin. Jag torkade bort tårarna, och gick mot Katies lägenhet. Hon stod utanför och väntade på mej. Jag sprang mot henne.
- HEEJ ESTHEER! Sa Katie. JAG HAR SAKNAT DEJ SÅÅÅÅ MYCKET!
- OCH JAG HAR SAKNAT DIG KATIE! DET ÄR SÅ KUL ATT SE DIG!
Jag gav henne en kram och vi gick in. Hennes lägenhet var inte så stor. Men den va mysig. Den var dekorerad med fina doftljus, blommor och tavlor. Jag tyckte om det. Jag tänkte att när jag får råd med en egen lägenhet skulle jag ta inspiration här ifrån. Hon hade bäddat jättefint till mej med en luft madrass på golvet. Allt kändes lite bättre nu när jag var med henne.
- Waow.. Du har verkligen gjort fint här. Sa jag imponerat.
- Vad kul att du tycker om det! Jag har verkligen jobbat med det, sa hon med ett leende. Vill du ha lite te?
- Åh Katie det skulle passa perfekt just nu, tack gärna! Sa jag.
Hon gick till köket och började ta fram tepåsar.
- Så.. Hur gick flygresan då? Frågade hon.
- Eeh.. Bra. Svarade jag osäkert.
- Skönt.. Du, jag tänkte att vi kunde sätta oss i vardagsrummet och prata lite, så ska du få en överraskning.

Då tar Justin mej till ett litet rum. Ingen var där. Han tog av sig luvan. Där var han. Vackraste människan på jorden.
- Vad gör vi här? Sa jag
- Jag har bestämt träff med mitt crew här. Och jag tänkte att det var en bra plats vi kunde säga Hejdå ostört på, Sa Justin.
Jag såg honom i ögonen. Det var tyst. Och när stämningen var som bäst öppnades dörren.
Det var Alfredo och Ryan. Men varför! Tänkte jag surt.
- Hej Justin vi ska g.. Woow snyygg! Viskade Alfreo till Ryan.
- Tjeenaaare snygg. Sa Ryan.
Jag rådnade.
- Justiiiin.. Sa Fredo och kollade på våra händer. Justin släppte min hand.
- Hej killar, dethär är Esther. Hon satt bredvid mej på planet. Sa Justin.
- Hej. Sa jag lite blygt.
- Men. Justin. Du skulle inte prata, eller visa dej för någon. Sa Ryan surt. Jag fnissade till vid tanken på vad som hade hänt igår.
- Eh jaa.. Började Justin. Men.. Det blev inte så.. jag eehe.. hon sa.. men jo.. Äsch! Jag litar på henne okej? Hon är inte som alla andra!
Det pirrade till i magen på mej när han sa det. Jag kände mej speciell.
- Okej visst. Vi ses vid bilen, vi tar din väska från bandet. Sa Alfredo.
Sen gick han och Ryan följde efter. Vi följde de med blicken. Justin stängde dörren.
- Jaha.. Ehm.. Då måste vi tyvärr skiljas åt här.. Ehm.. Började han. Jag avbröt honom snabbt och kastade mej med armarna runt hans hals. Jag kände hur hans armar lindades runt min midja. Jag ville inte att han skulle gå. Jag kände hur en tår föll ner för min kind och landade på hans axel. Jag torkade snabbt bort den. Sen kollar jag på honom. Hans vackra ansikte. Plötsligt böjer han sig ner mot mej och trycker sina mjuka läppar mot mina. Han kysste mej. Justin bieber kysste mej. Jag kysste Justin Bieber. Jag kunde inte tro det. Plötsligt släpper han taget.
- Vad? Säger jag undrade. Gjorde jag nåt fel?
- Nej.. Jag bara.. Det här funkar inte. Jag måste gå.
Och han gick. Han bara gick. Allt var över det visste jag. Jag skulle aldrig mer få se honom.

Hej! Jag skulle bli jätteglad om jag fick lite kommentarer! Ni får gärna kommentera vad ni tycker om novellen, och om jag får många kommentarer kanske jag lägger ner ännu mer tid på att skriva nya kapitel! Jag vill att så många Beliebers som möjligt ska få läsa novellen, så känner ni nån som ni tror skulle uppskatta den får ni gärna tipsa om bloggen! Kraam!

Då vaknade jag till. Det var ljust i planet nu. Jag var lite snurrig. Men då plötsligt kom jag ihåg allt. Jag kom ihåg den otroligt snygga underbara Justin. Jag kom ihåg vad vi pratat om. Sen slog det mej. Det var en dröm. Jag var nära på att börja gråta när jag hör en röst säga:
- Kokt eller stekt ägg?
- Eehm.. 2 stekta ägg blir nog bra. Hör jag en annan röst säga. Och den rösten kände jag igen.
Jag kollade hastigt upp. Och där satt han. Lika änglalik som vanligt.
- Gomorron sjusovare! Sugen på frukost? Säger han med ett leende. Jag lyste upp. Jag har nog aldrig blivit lyckligare. Det var ingen dröm. Utan drömmen var sann! Han strök mej över håret.
- Värst vad du såg chockad ut! Har du glömt att jag var här igår också? Sa han och skrattade.
- Nej. Sa jag. Men..
- Men? Sa han
- Men jag trodde det va en dröm.
Och då började han skatta! Mycket. Jag skrattade med honom. Han böjde sig fram och gav mej en kyss på kinden.
- Tror du fortfarande att du drömmer? Sa han med ett leende.
- Nej dummer! Sa jag och fnissade till.
Vi åt vår frukost. Jag brukade alltid hata flygplans maten, men den smakade mycket godare när Justin var här.
Sen ropade de i högtalaren att vi skulle göra oss redo för landning. Och då slog det mej. Vi skulle ju skiljas åt nu. Å nej! Det hade jag inte tänkt på. Åh! Jag märkte att Justin iakttog mej.
- Du.. Jag vet att det är svårt. Jag tycker också det är synd att vi inte ses mer. Men ta mitt nummer så kan vi höras över telefon. Sa han tröstande.
Det kändes bättre. Han var som en tankeläsare. Men han hade väl säkert varit med om det här förut.
Planet landade och vi tog våra väskor. Justin tog min hand och vi gick ut från planet. Det var inte lika kul nu när han hade luva. Men jag visste att det fina ansiktet fans kvar där.

Vi satt och tittade på varandra ett tag. Det kändes konstigt. Det var nåt i hans ögon som jag inte kände igen. Han brukar inte kolla på fans på det sättet. Jag tittade på våra händer. Han släppte min hand och rådnade faktiskt lite.
- Men vad gör du här då? Sa jag då för att byta samtalsämne. Jag kände att jag hade fått modet tillbaka.
- Believe tour du vet, ska du dit? Frågade han
- Neej tyvärr..! Sa jag. Men jag menar du brukar väl ha ett privat plan?
- Jaa.. Men det är lite komplicerat.. Sa han och kollade lite sorgset på mej.
- Jag lyssnar.. Sa jag och kollade på honom.
- Jo, när man är kändis.. Kan man ibland vilja leva som andra människor. Det är så tråkigt att åka i samma plan hela tiden. Och ha någon som kommer och tittar till dej var fjärde minut. Det är svårt att förstå om man inte vart med om det själv :) sa han.
- Jaha! Haha, jag kan ba drömma om att få åka i ett privat jet. Sa jag med ett flin.
- Haha! Skrattade han. Åh hans skratt. Det var nog det mest underbara ljud som finns. Jag hade väl hört det förut på någon intervju eller så, men aldrig såhär. Det lät ännu bättre i verkligheten.
Vi satt och pratade i timmar och jag tröttnade aldrig. Han berättade om sitt liv som popstjärna, och jag berättade om mitt vanliga tråkiga liv, som han verkade tycka va väldigt intressant. Det kändes som om vi alltid varit kompisar. Han berättade grejer som jag aldrig skulle trott. Vi berättade hemligheter och i samma stund sa han.
- Nejmen oj! Vad håller jag på med? Här sitter jag och berättar om mitt privat liv för ett fan.
Jag tittade sorgset på honom. Och det klart. Jag var väl bara ett fan. Han trodde väl säkert att så fort vi kliver av planet twittrar jag om allt han sagt. Då såg han mej i ögonen.
- Förlåt. Det var dumt. Det var inte meningen att såra dej. Det är bara.. Ett ord, blir ett sånt hääär stort ryckte i min värld. Sa han.
- Men inte i min. Sa jag.
Då log han, flyttade sej närmare mej o gav mej en lång kram. Det kändes skönt. Hans varma kropp trycktes mot mej och det kändes bra. Det kändes rätt. Man kunde bara inte va arg på honom. Jag ville inte släppa taget. Och tydligen inte han heller.

Jag spärrade upp ögonen och slog handen för munnen. Ett litet kvävt ljud kom ut från min mun. Jag kunde inte fatta det. Bredvid mej, på ett flyg till London, satt självaste Justin Drew Bieber. Min idol, förebild och framtida man i mina drömmar. Jag kunde inte röra mej eller prata. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma.
- Ju Ju Jus.. Fick jag fram
- Sssshhh! Sa han. Jag vet att det kommer som en chock, men snälla, försök att undvika att planet får en hjärtattack.
Jag förstod vad han menade. Det satt säkert andra tonårs tjejer omkring oss som skulle flippa ur om de fick veta att de satt på samma plan som Justin Bieber.
Jag sa fortfarande ingenting, bara stirrade på honom.
- Så.. Var det något speciellt du ville mej? Sa han och log med ett sånt där flörtigt leende.
- Eeh.. Ne nej.. Sa jag tyst.
- Haha, hörru.. Det här kommer inte att funka, sa han. Ta ett djupt andetag med mej.
Jag andades in, och ut.
Han tog min hand.
- Känns det bättre nu? Sa han och såg mej rakt i ögonen.
- Mmmmmh! Sa jag, och fortsatte stirra in i hans underbara gyllenbruna ögon.
- Vad heter du? Sa Justin
- Eh Eh Esther. Sa jag
Nu när jag hade samlat mej tillräckligt sa jag:
- Förlåt. Jag skulle inte reagerat så starkt. Och jag är ledsen för att jag blev arg, jag förstår varför du inte vill visa dej.
- Äh det är lugnt! Sa han. Du skötte dej bra. Du skrek ju inte iallafall.
Jag log. Han log tillbaka. Jag rådnade och han tog ett fastare grepp om min hand.

Men vem var han?
Jag tänkte och tänkte men kunde inte komma på vem det var. Planet lyfte. Plötsligt var vi uppe i luften. Då fick jag en snilleblixt.
- Ursäkta, sa jag. Kan jag få komma förbi så jag kan gå till badrummet? Det måste väl ändå funka tänkte jag. Då måste jag väl ändå få en skymt av hans ansikte.
- Öh... Han drog åt luvan och gick ut mot mittgången för att släppa förbi mej. Men han vände sej om när jag gick förbi. Då blev jag sur! Vad hade han emot mej? Luktade jag illa? Hade jag en snorkråka i näsan? Jag gick till toaletterna. Jag såg mej i spegeln. Jag såg ut som vanligt. Då bestämde jag mej för att prata med honom. Jag smällde upp dörren, och gick mot min plats. Han stod kvar i mittgången för att slippa resa sej en gång till. Jag satte mej snabbt och kollade på honom. Han satte sej, och gömde ansiktet ännu lite till. Nej nu tänkte jag.
- Hörru, sa jag. Jag har inte precis missat att du inte vill prata med mej eller visa ditt ansikte. Jag vet inte varför, men det är ganska retsamt. Jag känner igen din röst. Jag vet inte vem du är, men kan du va snäll och sluta va så blyg? Jag bits inte precis.
Jag var nöjd med mitt lilla tal. Nu måste han väl ändå förstå.
Han suckade. Kollade sig omkring, precis som om han inte ville att nån annan skulle blanda sig i vårt lilla samtal. Sen vände han sig mot mej och drog ner luvan till axlarna.