Jag sprang efter honom in i sovrummet. Han hade redan hunnit få på sig en skjorta och stod och knäppte den. Attans, flinade jag för mig själv. Han vände sig om och såg oförstående på mig.
- Vad är det som är så kul? Frågade han och jag märkte att han var snabb med knapparna. Han hade redan hunnit knäppa den femte och det gjorde mig stressad. Måste han vara bra på alla sätt tänkte jag i samma stund som jag tryckte honom mot garderobsdörren och kysste honom. Jag knäppte upp de 2 senaste knapparna för att jag skulle få in händerna innanför. Jag kramade honom hårt och kysste honom gång på gång. Sen släppte jag taget om hans läppar och log mot hans ansikte.
- Asså du.. Sa han och strök mig över håret. Jag skuttade till sängen och la mig ner mot de stora kuddarna.
- Asså vårt förhållande är kaos.. Sa han medan han letade efter ett par byxor. Åh det är definitivt ditt fel!
- Mitt fel? Sa jag och försökte låta skämtsam när jag egentligen stelnade till.
- Jaa ditt fel, sa han och gav mig världens smile. För jag är ju så perfekt på alla sätt!
Han vände sig om med en halvknäppt skjorta och byxorna i handen. Då kunde jag inte hålla mig för skratt. På nåt sätt blev jag bara sugen på att kasta en tårta i ansiktet på honom eller något liknande.
- Jag driver, skrockade han och började ta på sig byxorna.
Fast egentligen han ju rätt. Det ät det som är så komiskt. Undra om han fattar hur perfekt han är? Det borde han ju.. Eller?
När han fått på sig lite kläder satte han sig på sängen bredvid mig. Nånting allvarligt hade letat sig in i blicken på honom. Jag gillade inte den blicken, det märke jag direkt. Nervositeten blossade upp inom mig.
- Jo.. Sa han och jag märkte på rösten att nånting va fel. Eller iallafall inte rätt.
- Det här kanske kommer som en chock eller inte, men imorrn är sista dagen här i London, fortsatte han.

Vad sa han precis? Sista dagen. Nej! Tiden kan bara inte gått så fort. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera.
- Men.. Fick jag fram men märkte hur ostadig min röst var så jag blev tyst.
- Uhm.. Han rynkade pannan. Jag önskar jag kunde läsa dina tankar. Men jag.. Tänker inte lämna dig. Jag vet inte hur det är med dig men jag vill fortsätta mitt liv med dig. Jag kan bara inte skiljas åt för jag älskar dig för mycket.
Det blev tyst och han kollade ner i marken. Han rodnade och blev som blyg. Det kom så plötsligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Justin harklade sig och såg mig sen i ögonen.
- Vill du.. Flytta hem med mig?Frågade han blygt och såg mig rakt in i ögonen. Hans bruna ögon glittrade. Mina ögon började vattnas och jag kände hur ett leende letade sig fram på mina läppar. Justin märkte att jag log och försiktigt gick hans läppar också upp i ett leende. Jag kunde inte prata. Jag försökte få fram nånting men ljudet stannade nånstans på mitten. Jag förstod att jag behövde svara på frågan på ett annat sätt och jag kastade mig i armarna på honom.