När allt var klart och Justin hade fått på sig en tröja begav vi oss mot hotellet. Nu var jag rätt så trött. Klockan var mycket och det hade varit en lång dag. Snabbt kom vi till hotellet och vi skyndade oss upp för trapporna. Jag tog av mig skorna och kände sen Justins kropp mot min. Han tryckte mig mot väggen och log med ögonen.
- Oj va du vaa.. hann jag säga innan han kysste mig passionerat.
- Vadå, vi är ensamma? Sa han och log.
Jag skrattade till och han tryckte mig närmare honom. Hans hand gled ner för min rygg medan han kysste min hals. Jag fick rysningar över hela kroppen och han blev bara mer intensiv.

Efter ett tag gav han sig och jag kunde andas igen.
- Usch.. Sa jag tyst för mig själv.
- Vaadå? Skrattade han oförstående.
- Du gör mig konstig.. Sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag förlorar förståndet när jag är med dig!
Han skrattade men struntade fullständigt i vad jag sa. Han gick och hämtade en handduk och gick sen mot badrummet.
- Ska du duscha? Frågade jag och satte mig i soffan.
- Vill du joina? Frågade han inifrån badrummet.
- Neej.. Sa jag med ett leende.
Jag hörde honom sucka.
- Vi sparar vatten! Sa han sen.
- Åh sen när blev du så miljövänlig? Fnissade jag.
- Du är konstig, sa han och satte på duschen.
- Får jag låna din dator? Ropade jag och öppnade den utan svar.
Jag satte på den och kollade twitter, facebook, och mejlen. Twitter var helt fullt av kommentarer från olika beliebers. Det fanns några riktigt gulliga kommentarer om att vi passade som ett par, men de flesta var bara hat och avundsjuka. Jag skrev ett litet snabbt inlägg ;
"Alla drömmar går inte alltid i uppfyllelse. Men vissa gör. Och min var en av de"
2 sekunder senare hade jag fått 76 tweets tillbaka. " lätt för dig, du har ju perfekta livet " , " jag har drömt om samma sak i 8 år, inget har hänt? " osv.. Jag försökte att inte bry mig om de men jag kände fortfarande hur ett litet hål grävde sig in i bröstet på mig. Bland alla de dumma kommentarerna hittade jag en som jag fastade vid. " låt henne vara lycklig. Det skulle lika gärna kunna va du? " stod det. Jag tryckte på profilen. Michelle hette hon. Jag läste hennes bio. " aldrig varit lyckligare " stod det och så var det en bild på henne och Justin på scenen. Hon hade varit one less lonely girl. Jag tittade närmare på bilden och insåg att jag kände henne. Det var tjejen från konserten. Vad pinsamt, tänkte jag för mig själv. Jag frågade aldrig om hennes namn. Jag tryckte på "följ" för att visa att jag faktiskt sett hennes kommentar.

Efter ett tag kom Justin ut ur duschen. Hans hår var inte helt torrt så det va sådär rufsigt. Jag hade tänkt att ge igen med en lika dan kommentar efter va han gjorde när jag kom ut ur duschen men ångrade mig när jag såg hur gullig han var. Han gick fram till mig och gav mig en snabb kyss på läpparna innan han lämnade vardagsrummet och gick in i sovrummet.
- Jahapp, sa jag lite nonchalant när jag egentligen var helt tagen.

- Okej nu är jag ensam, sa jag.
- Okej först.. HUR HUR HUR?!? Nästan skrek hon i luren och jag skrattade.
Då fick jag dra hela historien. Hur jag träffade honom på planet, hur vi behövde skiljas åt. Hur jag kom till konserten och vann en dag med honom. Hur jag fick bo på hans hotell och alla underbara stunder vi haft tillsammans. Och idag.
- Det låter som att du hittat din prins trots allt, sa hon och jag nästan hörde hur hon log.
- Mmh, jag antar det.. Sa jag och det kittlade i magen på mig.
Vi pratade länge och det kändes bra. Jag hade tydligen saknat henne.
- Han sköter sig än då? Du minns väl försvars övningarna jag lärt dig? Sa hon sen.
- Mamma!? Sa jag förskräckt.
- Jag skojar bara med dig älskling.. Jag är så stolt, men det vet du nog redan, sa hon med en darrig röst.
- Du är så känslig! Sa jag och fnissade.
- Ja, jag ska skärpa mig! Sa hon. Nu ska jag inte störa mer! Du får ringa snart igen, lova det! Sa hon innan vi sa hejdå.
Jag stoppade tillbaka telefonen i fickan och med ett leende öppnade jag dörren till logen. Jag möttes av synen av Justin i bar överkropp. Hade jag vant mig? Inte ens nära.
- Va hon arg? Frågade han oberört.
- Nejdå, hon hade bara varit lite orolig, sa jag och försökte att inte stirra.
- Jag menar.. Med oss? Frågade han sen och vände sig mot mig.
- Varför skulle hon inte? Frågade jag förvånat och strök honom över håret.
- Jag vet inte.. Sa han och log.
Sen tog han min hand och gick fram till den gigantiska spegeln i rummet. Han la armen runt mina axlar och jag trycktes mot hans varma kropp.
- Ser jag ut som din prins? Sa han och log flirtigt mot spegeln.
- Det klart du.. NEEJ, HÖRDE DU? Skrattade jag och puttade honom åt sidan. Han skrattade så han fick kämpa för att hämta andan.
- Inte kul, bara inte kul! Sa jag i försök att låta allvarlig.
Han gick fram till mig och gav mig en stor kram.
- Och du tror att jag förlåter dig så lätt? Sa jag och såg honom i ögonen.
Han såg på mig med ett snett leende och han försökte hålla tillbaka skrattet.
- Och du tror rätt, sa jag och kramade honom tillbaka.
Han ville inte släppa taget så vi stod där ett tag.
- Okej, det första du gör när vi kommer till hotellet är att dusha, sa jag och såg besvärat på honom.
- Va!? Nu är jag väl inte svettig? Sa han förvånat.
Jag höjde ögonbrynen och han suckade. Jag började gå mot soffan. Plötsligt kände jag 2 armar runt mig som lyfte upp mig från golvet.
- Men okej, jag ger mig! Sa jag och kunde inte hålla tillbaka skrattet.
Han satte ner mig på soffan och log nöjt.
- Usch va jobbig du är, skrattade jag. Ta på dig en tröja så vi kan åka sen.
Jag hörde honom skrocka i bakgrunden men jag brydde mig inte om honom.

Believe 43.

Då blev det tyst. Eller inte tyst, jag hörde fortfarande musiken från scenen. Nu kändes det hemskt. Världen måste få veta. När det här är över då? Ska vi skiljas åt då? Folk kommer se mig med honom och det kommer bli kaos. Jag sjönk ner mot väggen. Efter ett tag öppnades dörren och Alfredo steg in.
- Du, kom! Sa han upphetsat.
- Fredo, inte just nu, sa jag och tittade upp med en sorgsen blick.
- Ska jag behöva bära dig, det är viktigt kom nu! Sa han och drog upp mig från golvet. Vi sprang ut från rummet till den lilla TV:n.
- Okej.. Kan ni alla försöka vara lite tysta.. Hörde jag Justin säga och det blev tystare. Joo.. Nu har jag varit här i London ett tag och haft ett par konserter. I förra konserten hade vi en liten "tävling" där en speciell tjej fick hänga med mig en dag.. Fortsatte han och jag blev stressad. Vad försökte han säga?
- Och.. Hon är fortfarande kvar här med mig.. Sa han nervöst. Ehm.. Det här kanske kommer som en chock för er men.. Jag är förälskad i henne.
Det blev tyst. Det började rycka i mungipan på mig och jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Alfredo blinkade med ena ögat och jag rodnade. Sen började alla applådera.
Justin började fnissa och log stort. Sen sprang han in bakom scenen. Vi fick ögonkontakt och han gav mig ett stort leende. Han sprang fram till mig, tog min hand och vi sprang ut på scenen. Alla skrek. Jag blev generad och ville helst bara gömma mig. Han la armen runt mig för att få mig känna mig bättre. Han kände nog att jag skakade.
- Esther här, är en del av oss! Och jag hoppas att ni alla accepterar det! Sa han och alla skrek. Jag kunde inte avgöra om det va hat eller kärlek.
Han avslutade konserten med ett tack och vi sprang in bakom scenen igen. När vi kom dit stod alla samlade och applåderade. Jag skämdes och gömde ansiktet mot hans axel. Justin bugade retsamt och vände sig sen till mig.
- Va det bra? Frågade han och log.
Då sket jag i allt och kastade mig om hans hals.
- Kunde inte vart bättre! Viskade jag i hans öra och han kramade mig tillbaka.
" aaawhh " hörde jag i bakgrunden och jag tittade besvärat på alla.
- Aahmen gee er! Sa jag och skrattade. Kom! Sa jag och tog hans hand. Vi gick, nästan sprang till hans loge och han kollade undrade på mig varför jag hade så bråttom. Jag stängde dörren.
- vaadd.. Började Justin när jag avbröt honom. Jag sprang fram till honom och kysste honom med all kraft jag hade.
- Jag är svettig, försökte han.
- Och? Fnissade jag och kysste honom igen.
Han tog ett fast grepp om mina lår och lyfte upp mig runt hans midja.
- Vet du.. Sa jag och såg honom i ögonen med ett leende. Jag älskar dig!
- Det menar du inte.. Sa han och skrattade.
- Joo faktiskt, sa jag och kramade honom.
Sen ringde min telefon och han släppte ner mig på golvet.
- Snacka om att förstöra ögonblicket, sa jag och plockade upp den ur fickan.
- Ojdå.. Det är mamma! Sa jag och svarade.
- Älskling? Är du där? Hörde jag henne i luren.
- Jaa mamma förlåt att jag.. Började jag.
- Vet du hur orolig jag varit och jag såg dig på teve jag trodde du va med Katie, varför har du inte ringt, hur träffade du honom..
Jag suckade.
- Mamma.. Jag mår bra! Sa jag när hon äntligen lugnat ner sig.
- Du skulle ha ringt, sa hon besviket.
- Förlåt, asså verkligen förlåt! Jag har bara haft så mycket för mig! Sa jag skamset.
- Okej jag ska lugna mig, jag har bara varit så orolig för dig gumman! Men nu tar vi en sak i taget, är du upptagen nu? Frågade hon.
Jag tittade på Justin.
- Det här kan ta ett tag, mimade jag på läpparna.
- Helt okej! Mimade han tillbaka.
Jag gick ut från rummet och ut i korridoren.