Han ramlade baklänges så jag hamnade över honom.
- Vill du? Frågade han igen men med ett leende den här gången.
- Det är såklart jag vill! Sa jag och drog fingrarna igenom hans hår.
Sen halvsatte hans sig upp och jag hamnade i hans knä.
- Men duu.. Sa han med den där allvarliga tonen som han hade förut.
Jag suckade.
- Inget "men" snälla.. Försökte jag och mitt leende försvann.
- Du vet.. Det är inte bara att flytta hem till mig och fortsätta ditt liv som vanligt.. Du vet.. Jag är ju inte som alla andra, sa han som om det vore negativt.
Jag sa ingenting. Vad skulle jag säga?
- Du har jättemånga möjligheter i livet och.. Vissa av de kommer stoppas om du lever med i mitt liv.. Vill bara att du ska veta att jag har full förståelse om du inte vill ge upp ditt liv på mig.. Han tittade ner igen.
- Men älskling, sa jag och tog hans ansikte i mina händer. Klart jag inte skulle ge upp mitt liv på dig! Duu är mitt liv så ser du problemet?
Han fnissade till.
Sen la jag armarna om honom. Tryckte hans kropp mot min. Vi var så nära så jag kunde höra hans hjärtslag. Hans kramar är de bästa av de alla men jag kände fortfarande att han spände sig. Jag jag strök honom över ryggen och upp i hans hår.
- Vännen.. Viskade jag lugnt. Det är dig jag vill leva mitt liv med. Dig Justin, dig! Sa jag medan jag kände hur han blev mjukare i kroppen. Han drog mig tätt intill sig och jag kunde nästan känna hans leende.
- Jag älskar dig, sa jag och såg på honom.
Hans ansiktsuttryck ändrades snabbt till ett vänligt leende och han såg mig rakt i ögonen.
- Och jag älskar dig, sa han och kysste mig mjukt.
Jag kramade honom igen och gav ifrån mig en stor gäspning.
- Hah, är jag så tråkig? Skrattade han.
- Klockan är jättemycket, fnissade jag och la mig mot hans axel.
- Ska vi krypa ner? Frågade jag efter ett tag.
- Jepp, sa han och vi reste oss ur sängen.
Jag gick mot badrummet med Justins arm runt mina axlar. Vi började borsta tänderna och det blev tyst för en gångs skull. Vi stod och kollade in i spegeln hela tiden och mina ögon var dock riktade på Justin 100% av tiden. Men Justin hade tydligen hittat något intressant med sitt hår så han släppte inte blicken ifrån det. Tillslut började jag skratta. Han kollade oförstående på mig.
- Din, din min.. Du gör alltid så när du ska va sexig! Skrattade jag med tandkrämslödder i hela munnen.
- Men asså duu, började han och puttade till mig på sidan. Jag skrattade så jag höll på att spotta ut tandkräm över hela badrummet.
Vi gjorde oss i ordning och kröp ner i sängen. Jag var verkligen trött så jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna.
- Nej, lampan! Sa jag när jag insåg att någon behövde släcka.
Justin suckade och la händerna över ansiktet.
- Du la dig sist! Sa jag tillslut och skrattade.
- Ge dig! Sa han och reste sig hastigt. Han stängde dörren och taklampan så bara en svag sänglampa lyste. Ååhh va snygg han är tänkte jag för mig själv. Och han anstränger sig inte ens?
- Vad flinar du åt? Frågade han och kröp ner bredvid mig.
- Mmmmheheh, att du är så snygg, sa jag och vände ryggen mot honom.
Han skrockade och släckte lampan. Så blev det tyst.
- Nejmen påriktigt, var är du? Sa jag efter ett tag och i samma stund kände jag hans bara överkropp tätt intill mig.
- Här, hörde jag en svag viskning i mitt öra säga.
Vi låg så tätt så att jag kunde känna hans lugna andetag och hans varma andedräkt i nacken.
- Jag älskar dig, sa han och kysste mig på axeln.

Jag sprang efter honom in i sovrummet. Han hade redan hunnit få på sig en skjorta och stod och knäppte den. Attans, flinade jag för mig själv. Han vände sig om och såg oförstående på mig.
- Vad är det som är så kul? Frågade han och jag märkte att han var snabb med knapparna. Han hade redan hunnit knäppa den femte och det gjorde mig stressad. Måste han vara bra på alla sätt tänkte jag i samma stund som jag tryckte honom mot garderobsdörren och kysste honom. Jag knäppte upp de 2 senaste knapparna för att jag skulle få in händerna innanför. Jag kramade honom hårt och kysste honom gång på gång. Sen släppte jag taget om hans läppar och log mot hans ansikte.
- Asså du.. Sa han och strök mig över håret. Jag skuttade till sängen och la mig ner mot de stora kuddarna.
- Asså vårt förhållande är kaos.. Sa han medan han letade efter ett par byxor. Åh det är definitivt ditt fel!
- Mitt fel? Sa jag och försökte låta skämtsam när jag egentligen stelnade till.
- Jaa ditt fel, sa han och gav mig världens smile. För jag är ju så perfekt på alla sätt!
Han vände sig om med en halvknäppt skjorta och byxorna i handen. Då kunde jag inte hålla mig för skratt. På nåt sätt blev jag bara sugen på att kasta en tårta i ansiktet på honom eller något liknande.
- Jag driver, skrockade han och började ta på sig byxorna.
Fast egentligen han ju rätt. Det ät det som är så komiskt. Undra om han fattar hur perfekt han är? Det borde han ju.. Eller?
När han fått på sig lite kläder satte han sig på sängen bredvid mig. Nånting allvarligt hade letat sig in i blicken på honom. Jag gillade inte den blicken, det märke jag direkt. Nervositeten blossade upp inom mig.
- Jo.. Sa han och jag märkte på rösten att nånting va fel. Eller iallafall inte rätt.
- Det här kanske kommer som en chock eller inte, men imorrn är sista dagen här i London, fortsatte han.

Vad sa han precis? Sista dagen. Nej! Tiden kan bara inte gått så fort. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera.
- Men.. Fick jag fram men märkte hur ostadig min röst var så jag blev tyst.
- Uhm.. Han rynkade pannan. Jag önskar jag kunde läsa dina tankar. Men jag.. Tänker inte lämna dig. Jag vet inte hur det är med dig men jag vill fortsätta mitt liv med dig. Jag kan bara inte skiljas åt för jag älskar dig för mycket.
Det blev tyst och han kollade ner i marken. Han rodnade och blev som blyg. Det kom så plötsligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Justin harklade sig och såg mig sen i ögonen.
- Vill du.. Flytta hem med mig?Frågade han blygt och såg mig rakt in i ögonen. Hans bruna ögon glittrade. Mina ögon började vattnas och jag kände hur ett leende letade sig fram på mina läppar. Justin märkte att jag log och försiktigt gick hans läppar också upp i ett leende. Jag kunde inte prata. Jag försökte få fram nånting men ljudet stannade nånstans på mitten. Jag förstod att jag behövde svara på frågan på ett annat sätt och jag kastade mig i armarna på honom.