Hej! Jag skulle bli jätteglad om jag fick lite kommentarer! Ni får gärna kommentera vad ni tycker om novellen, och om jag får många kommentarer kanske jag lägger ner ännu mer tid på att skriva nya kapitel! Jag vill att så många Beliebers som möjligt ska få läsa novellen, så känner ni nån som ni tror skulle uppskatta den får ni gärna tipsa om bloggen! Kraam!

Då vaknade jag till. Det var ljust i planet nu. Jag var lite snurrig. Men då plötsligt kom jag ihåg allt. Jag kom ihåg den otroligt snygga underbara Justin. Jag kom ihåg vad vi pratat om. Sen slog det mej. Det var en dröm. Jag var nära på att börja gråta när jag hör en röst säga:
- Kokt eller stekt ägg?
- Eehm.. 2 stekta ägg blir nog bra. Hör jag en annan röst säga. Och den rösten kände jag igen.
Jag kollade hastigt upp. Och där satt han. Lika änglalik som vanligt.
- Gomorron sjusovare! Sugen på frukost? Säger han med ett leende. Jag lyste upp. Jag har nog aldrig blivit lyckligare. Det var ingen dröm. Utan drömmen var sann! Han strök mej över håret.
- Värst vad du såg chockad ut! Har du glömt att jag var här igår också? Sa han och skrattade.
- Nej. Sa jag. Men..
- Men? Sa han
- Men jag trodde det va en dröm.
Och då började han skatta! Mycket. Jag skrattade med honom. Han böjde sig fram och gav mej en kyss på kinden.
- Tror du fortfarande att du drömmer? Sa han med ett leende.
- Nej dummer! Sa jag och fnissade till.
Vi åt vår frukost. Jag brukade alltid hata flygplans maten, men den smakade mycket godare när Justin var här.
Sen ropade de i högtalaren att vi skulle göra oss redo för landning. Och då slog det mej. Vi skulle ju skiljas åt nu. Å nej! Det hade jag inte tänkt på. Åh! Jag märkte att Justin iakttog mej.
- Du.. Jag vet att det är svårt. Jag tycker också det är synd att vi inte ses mer. Men ta mitt nummer så kan vi höras över telefon. Sa han tröstande.
Det kändes bättre. Han var som en tankeläsare. Men han hade väl säkert varit med om det här förut.
Planet landade och vi tog våra väskor. Justin tog min hand och vi gick ut från planet. Det var inte lika kul nu när han hade luva. Men jag visste att det fina ansiktet fans kvar där.

Vi satt och tittade på varandra ett tag. Det kändes konstigt. Det var nåt i hans ögon som jag inte kände igen. Han brukar inte kolla på fans på det sättet. Jag tittade på våra händer. Han släppte min hand och rådnade faktiskt lite.
- Men vad gör du här då? Sa jag då för att byta samtalsämne. Jag kände att jag hade fått modet tillbaka.
- Believe tour du vet, ska du dit? Frågade han
- Neej tyvärr..! Sa jag. Men jag menar du brukar väl ha ett privat plan?
- Jaa.. Men det är lite komplicerat.. Sa han och kollade lite sorgset på mej.
- Jag lyssnar.. Sa jag och kollade på honom.
- Jo, när man är kändis.. Kan man ibland vilja leva som andra människor. Det är så tråkigt att åka i samma plan hela tiden. Och ha någon som kommer och tittar till dej var fjärde minut. Det är svårt att förstå om man inte vart med om det själv :) sa han.
- Jaha! Haha, jag kan ba drömma om att få åka i ett privat jet. Sa jag med ett flin.
- Haha! Skrattade han. Åh hans skratt. Det var nog det mest underbara ljud som finns. Jag hade väl hört det förut på någon intervju eller så, men aldrig såhär. Det lät ännu bättre i verkligheten.
Vi satt och pratade i timmar och jag tröttnade aldrig. Han berättade om sitt liv som popstjärna, och jag berättade om mitt vanliga tråkiga liv, som han verkade tycka va väldigt intressant. Det kändes som om vi alltid varit kompisar. Han berättade grejer som jag aldrig skulle trott. Vi berättade hemligheter och i samma stund sa han.
- Nejmen oj! Vad håller jag på med? Här sitter jag och berättar om mitt privat liv för ett fan.
Jag tittade sorgset på honom. Och det klart. Jag var väl bara ett fan. Han trodde väl säkert att så fort vi kliver av planet twittrar jag om allt han sagt. Då såg han mej i ögonen.
- Förlåt. Det var dumt. Det var inte meningen att såra dej. Det är bara.. Ett ord, blir ett sånt hääär stort ryckte i min värld. Sa han.
- Men inte i min. Sa jag.
Då log han, flyttade sej närmare mej o gav mej en lång kram. Det kändes skönt. Hans varma kropp trycktes mot mej och det kändes bra. Det kändes rätt. Man kunde bara inte va arg på honom. Jag ville inte släppa taget. Och tydligen inte han heller.

Jag spärrade upp ögonen och slog handen för munnen. Ett litet kvävt ljud kom ut från min mun. Jag kunde inte fatta det. Bredvid mej, på ett flyg till London, satt självaste Justin Drew Bieber. Min idol, förebild och framtida man i mina drömmar. Jag kunde inte röra mej eller prata. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma.
- Ju Ju Jus.. Fick jag fram
- Sssshhh! Sa han. Jag vet att det kommer som en chock, men snälla, försök att undvika att planet får en hjärtattack.
Jag förstod vad han menade. Det satt säkert andra tonårs tjejer omkring oss som skulle flippa ur om de fick veta att de satt på samma plan som Justin Bieber.
Jag sa fortfarande ingenting, bara stirrade på honom.
- Så.. Var det något speciellt du ville mej? Sa han och log med ett sånt där flörtigt leende.
- Eeh.. Ne nej.. Sa jag tyst.
- Haha, hörru.. Det här kommer inte att funka, sa han. Ta ett djupt andetag med mej.
Jag andades in, och ut.
Han tog min hand.
- Känns det bättre nu? Sa han och såg mej rakt i ögonen.
- Mmmmmh! Sa jag, och fortsatte stirra in i hans underbara gyllenbruna ögon.
- Vad heter du? Sa Justin
- Eh Eh Esther. Sa jag
Nu när jag hade samlat mej tillräckligt sa jag:
- Förlåt. Jag skulle inte reagerat så starkt. Och jag är ledsen för att jag blev arg, jag förstår varför du inte vill visa dej.
- Äh det är lugnt! Sa han. Du skötte dej bra. Du skrek ju inte iallafall.
Jag log. Han log tillbaka. Jag rådnade och han tog ett fastare grepp om min hand.