Då vaknade jag till. Det var ljust i planet nu. Jag var lite snurrig. Men då plötsligt kom jag ihåg allt. Jag kom ihåg den otroligt snygga underbara Justin. Jag kom ihåg vad vi pratat om. Sen slog det mej. Det var en dröm. Jag var nära på att börja gråta när jag hör en röst säga:
- Kokt eller stekt ägg?
- Eehm.. 2 stekta ägg blir nog bra. Hör jag en annan röst säga. Och den rösten kände jag igen.
Jag kollade hastigt upp. Och där satt han. Lika änglalik som vanligt.
- Gomorron sjusovare! Sugen på frukost? Säger han med ett leende. Jag lyste upp. Jag har nog aldrig blivit lyckligare. Det var ingen dröm. Utan drömmen var sann! Han strök mej över håret.
- Värst vad du såg chockad ut! Har du glömt att jag var här igår också? Sa han och skrattade.
- Nej. Sa jag. Men..
- Men? Sa han
- Men jag trodde det va en dröm.
Och då började han skatta! Mycket. Jag skrattade med honom. Han böjde sig fram och gav mej en kyss på kinden.
- Tror du fortfarande att du drömmer? Sa han med ett leende.
- Nej dummer! Sa jag och fnissade till.
Vi åt vår frukost. Jag brukade alltid hata flygplans maten, men den smakade mycket godare när Justin var här.
Sen ropade de i högtalaren att vi skulle göra oss redo för landning. Och då slog det mej. Vi skulle ju skiljas åt nu. Å nej! Det hade jag inte tänkt på. Åh! Jag märkte att Justin iakttog mej.
- Du.. Jag vet att det är svårt. Jag tycker också det är synd att vi inte ses mer. Men ta mitt nummer så kan vi höras över telefon. Sa han tröstande.
Det kändes bättre. Han var som en tankeläsare. Men han hade väl säkert varit med om det här förut.
Planet landade och vi tog våra väskor. Justin tog min hand och vi gick ut från planet. Det var inte lika kul nu när han hade luva. Men jag visste att det fina ansiktet fans kvar där.

Vi satt och tittade på varandra ett tag. Det kändes konstigt. Det var nåt i hans ögon som jag inte kände igen. Han brukar inte kolla på fans på det sättet. Jag tittade på våra händer. Han släppte min hand och rådnade faktiskt lite.
- Men vad gör du här då? Sa jag då för att byta samtalsämne. Jag kände att jag hade fått modet tillbaka.
- Believe tour du vet, ska du dit? Frågade han
- Neej tyvärr..! Sa jag. Men jag menar du brukar väl ha ett privat plan?
- Jaa.. Men det är lite komplicerat.. Sa han och kollade lite sorgset på mej.
- Jag lyssnar.. Sa jag och kollade på honom.
- Jo, när man är kändis.. Kan man ibland vilja leva som andra människor. Det är så tråkigt att åka i samma plan hela tiden. Och ha någon som kommer och tittar till dej var fjärde minut. Det är svårt att förstå om man inte vart med om det själv :) sa han.
- Jaha! Haha, jag kan ba drömma om att få åka i ett privat jet. Sa jag med ett flin.
- Haha! Skrattade han. Åh hans skratt. Det var nog det mest underbara ljud som finns. Jag hade väl hört det förut på någon intervju eller så, men aldrig såhär. Det lät ännu bättre i verkligheten.
Vi satt och pratade i timmar och jag tröttnade aldrig. Han berättade om sitt liv som popstjärna, och jag berättade om mitt vanliga tråkiga liv, som han verkade tycka va väldigt intressant. Det kändes som om vi alltid varit kompisar. Han berättade grejer som jag aldrig skulle trott. Vi berättade hemligheter och i samma stund sa han.
- Nejmen oj! Vad håller jag på med? Här sitter jag och berättar om mitt privat liv för ett fan.
Jag tittade sorgset på honom. Och det klart. Jag var väl bara ett fan. Han trodde väl säkert att så fort vi kliver av planet twittrar jag om allt han sagt. Då såg han mej i ögonen.
- Förlåt. Det var dumt. Det var inte meningen att såra dej. Det är bara.. Ett ord, blir ett sånt hääär stort ryckte i min värld. Sa han.
- Men inte i min. Sa jag.
Då log han, flyttade sej närmare mej o gav mej en lång kram. Det kändes skönt. Hans varma kropp trycktes mot mej och det kändes bra. Det kändes rätt. Man kunde bara inte va arg på honom. Jag ville inte släppa taget. Och tydligen inte han heller.

Jag spärrade upp ögonen och slog handen för munnen. Ett litet kvävt ljud kom ut från min mun. Jag kunde inte fatta det. Bredvid mej, på ett flyg till London, satt självaste Justin Drew Bieber. Min idol, förebild och framtida man i mina drömmar. Jag kunde inte röra mej eller prata. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma.
- Ju Ju Jus.. Fick jag fram
- Sssshhh! Sa han. Jag vet att det kommer som en chock, men snälla, försök att undvika att planet får en hjärtattack.
Jag förstod vad han menade. Det satt säkert andra tonårs tjejer omkring oss som skulle flippa ur om de fick veta att de satt på samma plan som Justin Bieber.
Jag sa fortfarande ingenting, bara stirrade på honom.
- Så.. Var det något speciellt du ville mej? Sa han och log med ett sånt där flörtigt leende.
- Eeh.. Ne nej.. Sa jag tyst.
- Haha, hörru.. Det här kommer inte att funka, sa han. Ta ett djupt andetag med mej.
Jag andades in, och ut.
Han tog min hand.
- Känns det bättre nu? Sa han och såg mej rakt i ögonen.
- Mmmmmh! Sa jag, och fortsatte stirra in i hans underbara gyllenbruna ögon.
- Vad heter du? Sa Justin
- Eh Eh Esther. Sa jag
Nu när jag hade samlat mej tillräckligt sa jag:
- Förlåt. Jag skulle inte reagerat så starkt. Och jag är ledsen för att jag blev arg, jag förstår varför du inte vill visa dej.
- Äh det är lugnt! Sa han. Du skötte dej bra. Du skrek ju inte iallafall.
Jag log. Han log tillbaka. Jag rådnade och han tog ett fastare grepp om min hand.

Men vem var han?
Jag tänkte och tänkte men kunde inte komma på vem det var. Planet lyfte. Plötsligt var vi uppe i luften. Då fick jag en snilleblixt.
- Ursäkta, sa jag. Kan jag få komma förbi så jag kan gå till badrummet? Det måste väl ändå funka tänkte jag. Då måste jag väl ändå få en skymt av hans ansikte.
- Öh... Han drog åt luvan och gick ut mot mittgången för att släppa förbi mej. Men han vände sej om när jag gick förbi. Då blev jag sur! Vad hade han emot mej? Luktade jag illa? Hade jag en snorkråka i näsan? Jag gick till toaletterna. Jag såg mej i spegeln. Jag såg ut som vanligt. Då bestämde jag mej för att prata med honom. Jag smällde upp dörren, och gick mot min plats. Han stod kvar i mittgången för att slippa resa sej en gång till. Jag satte mej snabbt och kollade på honom. Han satte sej, och gömde ansiktet ännu lite till. Nej nu tänkte jag.
- Hörru, sa jag. Jag har inte precis missat att du inte vill prata med mej eller visa ditt ansikte. Jag vet inte varför, men det är ganska retsamt. Jag känner igen din röst. Jag vet inte vem du är, men kan du va snäll och sluta va så blyg? Jag bits inte precis.
Jag var nöjd med mitt lilla tal. Nu måste han väl ändå förstå.
Han suckade. Kollade sig omkring, precis som om han inte ville att nån annan skulle blanda sig i vårt lilla samtal. Sen vände han sig mot mej och drog ner luvan till axlarna.

Esther är 18 år, bor i Los angeles och är en stor belieber.

Justin är 18 år, bor i los angeles och är den han är.

Esthers perspektiv: Nu stod jag på flygplatsen. Jag såg inte fram emot den långa resan till London. Jag hade flugit själv en gång förut, men då var det bara i 2 timmar, nu skulle jag flyga över natten. Usch vad långt tänkte jag för mej själv. Då ropade de ut i högtalaren:
- Nu börjar vi borda planet från Los Angeles till London. Los angeles till London.
Jag stod nästan först i kön. Jag visade passet och gick mot planet. Jag satt längst bak. Skönt tänkte jag för mej själv, då sitter jag ostört. Jag puttade upp väskan på hyllan och satte mej ner. Då tänkte jag på London. Vad kul det skulle bli att träffa Katie igen. Vi som varit så nära kompisar innan hon flyttade hade nästan tappat kontakten. Jag satte på mej hörlurarna och blundade en stund. Fantiserade om allt kul vi skulle göra tillsammans. Sen kände jag hur någon trampade på min fot.
- Aj! Sa jag besvärat.
- Oj förlåt! Sa en röst.
Rösten lät bekant. Jag tittade blygt upp på personen som satt bredvid mej. Han hade en hoodie som gömde hans ansikte. Jag märkte att han inte ville visa sej eller prata med mej så jag tittade bort.

Okej! Jag börjar skriva min novell nu "Believe" så läs den gärna <3 kraam

Hej! Jag kommer blogga mycket om Justin Bieber, b.l.a kommer jag skriva en novell! Kul om ni läser! Puss o Kram ???